Ligger som vanligt i soffan och funderar över livet, all tid som gått, alla val jag gjort eller inte.
Så vad blev det kvar av livets alla drömmar, tänker att jag egentligen bara haft en dröm. Skaffa barn, familj och det blev ju så. Folk drömmer om mycket har jag förstått med åren, jag har nog egentligen aldrig haft några drömmar, om allt jag ska bli och göra.
Varför är det sån skillnad på oss tänker jag? Vad skapar alla dessa drömmar hos andra, hur blir dessa drömmar till? När jag tänker efter har jag haft en dröm till, vi hyrde en sommarstuga en sommar och där satt jag ofta på trappen med en kopp kaffe och betraktade vår dotter som lekte. Där och då ville jag ha en egen trapp att sitta på i solen med en fika. Nästan hela livet senare blev vi med sommarställe och trapp, tror ni jag någonsin sitter i trappan och fikar? Nä, nu har bekvämligheten, stelheten tagit över min kropp, så jag sitter helst i en gungstol på verandan.
Karriären lever många för, bortsätt från en hög lön, som vi väl alla skulle önska oss, så har jag aldrig brytt mig ett dugg om karriär. Vad jag än har jobbat med har jag trivts med jobbet, gjort mitt och lite till, varit en pålitlig anställd. Undrar varför karriär inte har lockat mig, fast jag har haft chansen flera gånger genom åren. När ungarna var mindre ville jag inte vara borta för mycket, ligger mycket i stark längtan i att vara hemma. Just hemmet är nog min starkaste längtan, folkskygg har jag aldrig varit, men längtan ut har aldrig trängt ut längtan hem.
Märker att min son är likadan nu med sin familj, de är ständigt ihop med sina ungar, precis som vi var som familj. Undrar om det är ett nedärvt drag, något i generna hos vissa av oss.
Nu ska jag ta tag i dagen.
